IMDB: Son of Ranbow
Det var länge sedan jag grät när jag kollade på film. Jag misstänker att det var i sista scenen i "Finding Neverland". Nu har det hänt igen. Den här gången till Son of Rambow. Filmen bär en doft av "Kan du vissla Johanna" (Som jag för övrigt grät till förra året när den enligt tradition visades på julafton) som förs fram av varma vindar. Kanske är jag svag för filmer där vänskap är nirvana för att jag själv sätter vänskap framför allt.
Jag vill inte påstå att man i Son of Rambow presenterar vänskapen på ett speciellt originellt sätt, men omständigheterna lyfter filmen. Utan att säga för mycket gillar jag filmer som slutar lyckligt utan att bli blödiga.
Jag vill hela tiden inbilla mig att unga skådespelare egentligen inte vet vad de sysslar med, utan egentligen bara är sig själv på film. Men den tanken är släppt för länge sedan.
Sen är det ju det här med barn som skådespelare. Bill Milner och Will Poulter gör båda sina roller som de två huvudkaraktärerna fantastiskt bra - Och det såklart utan några ålders-poäng.
Bill Milner i sin roll som fantasifulla Will Proudfoot, vars faderlösa familj ingår i Plymouthbröderna (En sekt som ser sig som "guds utvalda") och varken får lyssna på musik eller se på TV och därför gör utlopp för sin fantasi i sitt tecknande. Och Will Poulter i sin roll som Lee Carter med en frånvarande mamma och en taskig storebror som lever utan regler och direktiv.
Visst kan det kännas lite corny: Det är inte första gången man träffar på roller av den här karaktären. Men hur många gånger förr de än har visats på duk så är det här en av de bättre.
Helt klart en sevärd film. Bör beskådas ensam eller med högst en person till, annars kommer en del av mysfaktorn försvinna.
